26 Tränger i dolda djupen ner

1. Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag var mitt öga ser
spår av en vilja som danar,
frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär:
Fader, din kärlek jag anar.

2. Möter jag i en salig stund
en som de fallna benådar,
tonar i själens stilla grund
stämman som himmelrik bådar,
vilar min Broders blick på mig,
himmelens förlåt lyfter sig:
Fader, din kärlek jag skådar.

3. Träder du själv i själen in,
allmakt och kärlek, och säger
ordet som gör mig evigt din,
intet all världen då väger,
intet mitt hjärta mer begär,
stillad dess heta oro är:
Fader, din kärlek jag äger.

4. Nalkas ock mig den onda dag,
dagen då mörkret begär mig,
drabbar mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig.

5. Öppnas för mig den dunkla port
bakom vars rigel förvaras
jordlivets mål på helig ort,
där alla frågor besvaras,
jublar jag högt ditt fadersnamn,
skådar jag, sluten i din famn,
Fader, din kärlek förklaras.

Text: Natanael Beskow 1919 (54 år)

Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

Denna psalm, första gången tryckt i Vår Lösen nr19-20 1919, är mycket medvetet och konstnärligt uppbyggd, samtidigt som den är en innerlig, kontemplativ bönepsalm, riktad till vår himmelske Fader.

De fem stroferna inleds med var sitt uttrycksfullt verb: Tränger, Möter, Träder, Nalkas och Öppnar, och avslutningarnas är inte mindre uttrycksfulla: Fader, din kärlek jag anar. Fader, din kärlek jag skådar. Fader, din kärlek jag äger. Fader, din kärlek dock bär mig. Fader. din kärlek förklaras.

N Beskow:

L M Lindeman:

216 Mästare, alla söka dig

1. Mästare, alla söka dig,
uppenbart eller förteget:
gamla, som tryggt gå trampad stig,
unga, som dröja på steget...


Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs under sommaren 1919 utifrån bibelordet i Markusevangeliet 1:37: "Alla söker efter dig." Enligt egen uppgift hade Liedgren mediterat mycket över detta bibelord ända sedan han 1901 låg sjuk i gulsot.

Psalmen framfördes första gången vid ett kyrkligt möte i Vadstena den 6 augusti 1919 i anslutning till ett föredrag som Liedgren höll där. Samma år trycktes en både i skriften Religionen och tiden samt i den kyrkliga kulturtidskriften Vår Lösen nr 15-17.

Omdiskuterad blev dels psalmens inledning, där man ansåg att Liedgren gjorde lärjungarnas ord alltför allmängiltiga och stridande mot bl.a. Romarbrevet 3:10: "Ingen finns som är rättfärdig, ingen som förstår, ingen som söker Gud." 

Dels ifrågasattes v. 4: "Herre, du hör vad hjärtat ber, / även när läpparna häda", som enligt uppgift var skriven med tanke på den frispråkige författaren Sven Lidmans nyligen timade omvändelse.

Men psalmen blev trots, eller just på grund av, sitt djärva språk mycket omtyckt och sjungen. Och den har både innehållsliga och formella kvaliteter, det är ingen tvekan om det. Tänk bara på slutversens bön, som både uttrycker sökarens längtan och sökarens hjälplöshet med rim som "förtäljes", "dväljes" och "eljes".

Konung, vi ville  gärna tro

vad om ditt rike förtäljes.

Aldrig vårt hjärta finner ro

förrän därinne det dväljes.

Därför vi alla söka dig -

själarnas Herde, sök du mig,

aldrig jag når dig eljes.

Samtidigt har den avancerade, helgjutna formen gjort psalmen ganska svårbearbetad, alldeles bortsett från att Emil Liedgren 1986 varit död i endast ett kvartssekel (copyrighten gäller ända till 2031). Olle Nivenus anger t o m pluralformerna som bärande element i en så pass modern psalm som denna (gör han en dygd av nödvändigheten där, tro?). Psalmen har nog trots allt blivit betydligt mindre sjungen på 2000-talet, men visst är den en klassiker som i den meningen försvarar sin plats i psalmboken - och i vilken diktantologi som helst. Blir intressant att se hur den bedöms nästa gång.

Redan från början tänkte sej Liedgren Lindemans melodi till psalmen, ja, han diktade den rent av utifrån den melodin.

(Källa Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 370).


E Liedgren på äldre dagar:


L. M. Lindeman på äldre dagar:

420 Herren, vår Gud, har rest sin tron

1. Herren, vår Gud, har rest sin tron
högt bland serafer och änglar.
Djupt ser han ner på nödens jord,
frågar oss: "Vem skall jag sända?"...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Den här psalmen är en av Hartmans sista och bästa. Den bygger i stor utsträckning på Johannes 21 och den händelse som brukat kallas "Aposteln Petri pastoralexamen". Men inledningsstrofen med dess fråga och svar bygger på Jesaja 6:8 om profeten Jesajas kallelse. 

Psalmen skulle också kunna stå bland psalmerna för påsktiden, men passar givetvis särskilt bra vid exempelvis präst- eller missionärsvigning.

Slutstrofen alluderar på berättelsen om Elia och Elisa och den tappade manteln i 1 Konungaboken 2. Den är ö.h.t. en vacker och allvarlig bönevers, som slutar med andra bönen i Fader vår: "Tillkomme, Gud, ditt rike." Den skulle förtjäna att användas som avslutning på många predikningar, inte bara i påsktid.

Man kan fundera på varför ingen modernare melodi än Lindemans klassiska ungdomsverk stod att uppbringa. Den är visserligen fin (särskilt till "Gammal är kyrkan" och "Tränger i dolda djupen ner"), men har knappast givit just den här kraftfulla psalmen något lyft. Enligt Olle Nivenius skrevs psalmen till Francks pingstkoral Helige Ande, låt nu ske. Prova den som omväxling!

Lindeman på äldre dagar: