59 Med Gud och hans vänskap

Den längre versionen (nummer 720 i Verbums psalmbokstillägg):

1. Med Gud och hans vänskap,
hans Ande och ord,
samt bröders gemenskap
och nådenes bord,
de osedda dagar
vi möter med tröst
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
vi känner hans röst.

2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
men före går Herren,
men före går Herren,
men före går Herren
med segerns banér.

*3. O Jesus, bliv när oss,
bliv när oss alltfort,
och sköt oss och bär oss
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet
skall bringa oss fram.
Lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
vår Gud och vårt Lamm!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år)

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs".  

Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna."

I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen. Jfr den likaledes förkortade versionen i Stora Nätpsalmboken, som liknar ovanstående version förutom att strofen om molnstoden och klippan ("som var Kristus" enligt Paulus i 1 Kor. 10:4) också finns med.

Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).

Särskilt mycket har Med Gud och hans vänskap naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som andra Youtube-klippet överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!

C O Rosenius:

O Ahnfelt:

251 Var jag går

1. Var jag går i skogar, berg och dalar
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.

//: Han, min Herde, gick för mig i döden,

men han lever i all evighet.

Sina får han följer, vårdar, föder

med osäglig trofasthet ://

2. Allt vad vi på färden kan behöva...

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), Ragnar Holte 1986 (59 år), v.3 herrnhutisk svensk förf. 1806
Musik: Ur Ahnfelts sånger 1868 (dansk?)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

En ofta återkommande önskesång på "psalmtoppen" är denna, som egentligen består av två sånger, dels en äldre från 1806 ("När på Tomas Segerfursten tänker", v. 3f.), dels en yngre av Carl Olof Rosenius (v. 1-2). Rosenius tog alltså en äldre, herrnhutisk sång om aposteln Tomas och hans trosbekännelse "Min Herre och min Gud". Den tilldiktade han "framifrån" s.a.s. och skapade ett helt nytt anslag, där första raden innehåller ett visst mått av naturlyrik. Åtminstone en viss del av psalmens popularitet i Sverige kan säkert tillskrivas de "skogar, berg och dalar" som västerbottenssonen Rosenius målar upp som bakgrund till vandringen med "den osynlige vännen".

Just "vän" är ett centralt ord för Rosenius i fråga om relationen med Herren - jfr med vad Jesus säger i Johannesevangeliet 15:15! Se också t.ex. sången Med Gud och hans vänskap. I vers 2 återges Jesusorden i Johannes 16:16ff. ("En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen").

Denna sång publicerades första gången i tidningen Pietisten nr 6 1847, men blev inte spridd och känd just som sång förrän genom Ahnfelts sånger 1868, då den föregivet danska melodin också trycktes. Oscar Lövgren skriver dock: "En undersökning som gjorts i Danmark angående denna sak har inte givit belägg för melodins danska ursprung."

Den senare delen av roseniussången ("När på Tomas Segerfursten tänker") har förmodligen - om än inte helt säkert - skrivit av den herrnhutiske skattekommissarien Anders Dahlström (1739-1825), som var medredaktör för Samling Af Äldre och Nyare Andeliga Sånger och Werser (1 uppl. 1795, 2 uppl. 1806) och enligt uppgift författade eller översatte de flesta sångerna i båda upplagorna. I andra upplagan förekommer sången om Tomas.

För 1937 års psalmbok gjorde professor Emanuel Linderholm en radikal bearbetning av Rosenius´/Dahlströms psalm - det var nästan bara själva anslaget som behölls. Men då många "rosenianer" vädjade om att psalmen hellre borde utgå än tas med i detta skick, dröjde det till 1986 innan den kom med i psalmboken, då i ovanstående betydligt lindrigare - originaltrognare! - bearbetning och förkortning av professor Ragnar Holte.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 573 resp. 149).

Caravaggios klentrogne Tomas inspekterar Jesus´ sår:

C O Rosenius:

Så här löd Linderholms refuserade version:

"Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst!"
Fast osynlig till min själ han talar,
än till varning, än till mod och tröst.
Det är han som vandrade på jorden,
såsom jag i frestelse och nöd,
och, av alla övergiven vorden,
måste ensam gå till korsets död.

Var jag går i denna mörka världen,
ser jag före mig hans ljusa spår.
Vart jag än i livet ställer färden,
plötsligt inför hans gestalt jag står.
Och när i hans anlete jag blickar,
trött av livets bitterhet och strid,
snart jag åter mig i striden skickar,
stärkt utav hans Andes höga frid.

Var jag går, skall han mig ännu följa,
han, min ende vän i tunga år.
Om han än en tid sig skulle dölja,
snart han åter stilla med mig går.
Om till sist jag segnar ner och dignar
under livets börda, dock jag vet:
han är när mig, han mig än välsignar
in i dödens dunkla hemlighet.

Var jag går en gång i himlens rike,
först och sist jag honom söka skall.
Bland de saliga är ej hans like,
där de stå inför Guds fotapall.
Vad jag lidit för hans skull i tiden
skall jag snarligt glömma vid hans röst,
när han hälsar mig hos Gud med friden
och min själ tillsäger sitt: Var tröst.

572 Ängsliga hjärta

Alt. koralversion:



1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap,
ännu han lever, densamme han var.

2. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
städse dig leder - är detta ej nog?

3. O vilka under helgonen äro:
leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.

4. Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

5. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har!
Även den timma
tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb.
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

C O Rosenius:
 

O Ahnfelt: