171 För alla helgon, som i kamp för tron

Alt. koral:

1. För alla helgon, som i kamp för tron
stått fast mot världen och nått himlaron,
till dig, o Jesus, höjes lovets ton.
Halleluja!
Halleluja!

2. Du var i världen deras fasta hus.
Din röst dem ledde fram i stridens brus,
och genom ödsligt mörker sken ditt ljus.
Halleluja!
Halleluja!

3. Vi kämpa må med troget, tappert mod
som förr en gång din helga skara god,
tills den bekrönt i segerns boning stod.
Halleluja!
Halleluja!

4. O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja!
Halleluja!

5. Blir dagen tung och själens möda lång,
tyst, hör! I fjärran tonar segersång,
och tro och vilja stärkes än en gång.
Halleluja!
Halleluja!

Text: William Walsham How 1864 (40 år) ("For all the saints"), sv. övers. Nathan Söderblom 1911 (45 år)

Musik: Joseph Barnby 1868 (30 år), alt Ralph Vaughan Williams 1906 (34 år)

Denna ståtliga allhelgonahymn publicerades första gången 1864 i "Hymns for the Saints Day, and other Hymns." Nästan ett halvsekel senare översattes den till svenska av Nathan Söderblom och trycktes på Allhelgonadagen (1.11 1911) i tidskriften Vår lösen. Så tidigt på seklet hade sedan med tända gravljus till allhelgona ännu inte slagit igenom i Sverige och dagen var heller inte allmän helgdag.

Men psalmen Söderblom översatt var den blivande konung Gustav VI Adolfs dåvarande hustrus, kronprinsessan Margaretas, älsklingspsalm. Och sedan hon hastigt avlidit den 1 maj 1920, gravid med sitt sjätte barn, sjöng församlingen den i Storkyrkan vid hennes begravning. Sannolikt bidrog detta till att psalmen året därpå togs in i psalmbokstillägget Nya Psalmer.

Psalmen betonar i hög grad pilgrimsmotivet och kunde lika gärna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen". Dess uppfordrande innehåll påminner starkt om inledningen av Hebréerbrevet 12. Fjärde strofen är ett exempel på rent retorisk invokation (jfr "O Maria, lär mig dina sånger" eller "Vi hyllar er, sanningens vittnen") och ska inte uppfattas som någon oevangelisk åkallan av helgonen.

Kronprinsessan Margareta (1882–1920). Fotografi från 1910-talet.

Walsham How:

Joseph Barnby:

Ralph Vaughan Williams:

228 I tro under himmelens skyar

1. I tro under himmelens skyar
har fäderna skördat och sått,
och än genom städer och byar
går väckelseropet de fått...


Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorde riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 





Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Neder Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen".




E Törnwall:

261 Tack, min Gud, för vad som varit

1. Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

2. Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

3. Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

4. Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!

Text: August Storm 1891 (29 år)

Musik: Johannes Alfred Hultman 1908 (47 år)

Se bilden av den lugne och trygge kompositören Hultman, "Solskenssångaren", här nedan! Bland de många melodierna till "Tack, min Gud" är det slutligen Hultmans trallvänliga som tog hem spelet. Han var generationskamrat med Storm, vars liv dock på flera sätt blev mera stormigt än Hultmans.

Under parollen "Blod och eld" blev Storm 1887 frälsningssoldat och avancerade slutligen (1905) till överstelöjtnant. Däremellan hann han både skriva "Tack min Gud" (och en del andra sånger) och få besvärliga ryggmärgsproblem (strax före sekelskiftet) som till slut gjorde honom delvis förlamad. Vid 51 års ålder dog han, tre dagar efter skotten i Sarajevo. Vilket livsöde!

"Tack, min Gud" har sjungits på otaliga minnesstunder som en summering av ett växlingsrikt liv. Det är också ur det perspektivet ("Slutet gott, allting gott!") som sången känns möjlig att sjunga. Men August, August - skrev du den inte lite för tidigt? Redan när du var 29 år och utan att veta att du bara några år senare skulle få ryggmärgsproblem? Kunde du hålla fast vid din tacksamhet även då? (Jfr Job och hans "Herren gav och Herren tog" - bara en liten tid senare förbannar han sin födelsedag).

Det är väl ändå klart att August Storm inte alltid var glad. Han sjunger ju också om "prövningar och strider" och "vad jag ej förstår." Men hans sång är ett sätt att efterkomma apostelns uppmaning att "tacka Gud under alla livets förhållanden" (1 Tessalonikerbrevet 5:18). Ja, mer än så, att "alltid tacka vår Gud och Fader för allt, i vår Herres Jesu Kristi namn." (Efesierbrevet 5:20). Och jag tror att han menade vad han skrev, kanske även med Romarbrevet 8:28 i åtanke: "Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Allt. T.o.m. ryggmärgsproblem.

Samtidigt tänker jag på både Job och Tomas Sjödin med boken Reservkraft (med underrubriken "är det meningen att allt ska ha en mening?"). Det finns tillfällen då vi - liksom Job - får vara "lindrigt fromma" och yttra våra klagomål också (varför finns det annars så många klagopsalmer i Psaltaren?). Och då vi får nöja oss med att sjunga som Margareta Melin i barnpsalmen "Jag vill sjunga och ropa", nämligen säga till Gud ett "Tack för allt som är bra!" Att tacka för det där som inte i sej självt är bra tillhör den högre skolan och ska inte excelleras i när som helst. Det hindrar inte att även en ordinär församling kan sjunga Tack min Gud med glädje och frapperas över författarens tänkvärda paradoxer, uttryckta, tror jag, med en glimt i ögat:

"Tack för vad jag inte får!"

 

J A Hultman: 

276 Herre, med kraft ifrån höjden

Alt. koral av Joel Blomqvist (OBS finns ej i psalmboken!):



1. Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig.
Jag är så kraftlös och svag i mig själv.
Låt mig ej gå dit du ej kan gå med mig,
led mig till nådens och sanningens älv.

2. Stilla min törst med det levande vatten,
varav ej världen det ringaste vet.
Var mig en skinande eldstod om natten,
var mig en molnstod när dagen är het.

3. Var mig ett värn emot synden och flärden,
var mig ett fäste, där trygg jag kan bo.
Låt mig ej söka min glädje i världen,
låt mig ej söka i världen min ro.

4. Du är den flödande salighetsbrunnen,
du är den levande källan för mig.
Du är min glädje - av dig blev jag funnen,
allt jag behöver, det har jag i dig.

Text: Lina Sandell 1859 (27 år), ngt bearb.
Musik: Ur Ungdomsstjärnan 1901, alt. Lowell Mason (1792-1872)

Denna bönepsalm har många anknytningspunkter till Jesus' samtal med den samariska kvinnan vid Jakobs brunn, se Johannesevangeliet 4. Ö.h.t. är vattensymboliken genomgående. Andra strofen om eldstod och molnstod anknyter till 2 Moseboken 13:21-22: "Om dagen gick Herren framför dem i en molnstod för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldstod för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt."

Sista strofen bearbetades rätt rejält - och förtjänstfullt - innan den togs in i psalmboken. Ursprungligen slutade texten så här:

Det är min lycka att städs vara funnen,

dyraste Jesus, allenast i dig.

Texten har sjungits till olika melodier, men i 1986 års psalmbok används den melodi som från början publicerades i Ungdomsstjärnan till Conrad Björkmans text "Härliga lott att i ungdomens dagar" (även känd som "Härliga Lotta"). Här provar jag att även erbjuda en komposition av Joël Blomqvist som alternativ melodi.

Lina Sandell:

298 Gud, ditt folk är vandringsfolket

1. Gud, ditt folk är vandringsfolket.
Själv du mitt ibland oss går...

Text: William Williams 1745 (28 år), "Arglwydd, arwain trwy'r anialwch", eng. övers. Guide me, o Thou great Redeemer, sv. övers. Anders Frostenson 1976 (70 år)

Musik: John Hughes 1905 (32 år) - lyssna till hur psalmen kan sjungas i Swansea, Wales!

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Walesaren Williams skrev sin psalm efter fem års prästtjänst i anglikanska kyrkan, där han samarbetade tätt med den fyra år äldre väckelsemannen Daniel Rowland. Han publicerade psalmen i sin samling Alleluia (1745).

Men efter att Peter Williams (1722-1796) översatt psalmen till engelska (tr. 1771) tog William Williams första strofen av denna översättning och översatte eller nydiktade ytterligare tre strofer (enligt Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 766). I så fall skulle psalmens tillkomsthistoria vara väsentligt mer "komplicerad" än vad som vanligen framgår i våra psalmböcker.

Liksom i t.ex. SvPs nr 278 ("Frälsare, tag min hand") är referenserna till israeliternas ökenvandring talrika ("bröd från himlen", "låt kristallklar källan strömma", "eldstod under natten", "starka klippa", "på andra sidan" o.s.v.)

Psalmen har funnits översatt till svenska i ca 150 år, först med anslaget "Led mig, Herre Gud allsmäktig", senare "Herre, du som vägen känner" och nu senast "Gud, ditt folk är vandringsfolket". John Hughes vackra koral från början av 1900-talet har så småningom blivit allenarådande. (OBS dock att melodistämman egentligen ska ligga kvar uppe på tvåstrukna C under hela den näst sista versraden!).

Psalmen sjöngs både vid prinsessan Dianas begravning 6/9 1997 och vid sonens, prins Williams, bröllop den 29/4 2011.

William Williams: 

352 En vanlig dag när inget särskilt händer

Alt finsk koral (OBS finns ej i 1986 års psalmbok!):

1. En vanlig dag när inget särskilt händer,
kan ge mig det som jag behöver mest...

Text: Anders Frostenson 1970, 1984 (64 år)
Musik: C Hubert H Parry 1904 (56 år), alt. Erkki Melartin, alt. "You raise me up"

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Inget ont om C H H Parry, men hans melodi har verkligen inte gett Frostensons fina text något lyft - snarare är den ett sänke som bidragit till att psalmen aldrig slagit igenom. Att sjunga texten till "You raise me up"-melodin ger däremot en verklig aha-upplevelse: vilken underbar psalm! Men den går också utmärkt att läsa (högt eller tyst) som dikt vid gudstjänster och församlingsaftnar - eller hemmavid.

"En vanlig dag går Gud omkring på gatan" - så rakt beskriver Frostenson hur Jesus mötte och möter människor. Exemplen från evangelierna ger typiskt frostensonsk konkretion åt psalmen ("en vanlig dag gick synderskan till brunnen"), och utgör ett gott stöd för "bibelminnet". Annars är det ju ofta mest julens och påskens händelser som hamnar i fokus, men här har vi en bra psalm för "mellansöndagarna".

Slutorden "genom mig till andra ska du nå" är ett angeläget sändningsord från Frälsaren till oss som sjunger.

C H H Parry:

428 Mitt i vintern var det

1. Mitt i vintern var det,
stormen svepte hård,
land och hav låg frusna,
snö kring by och gård.
Snö föll över världen...


Text: Christina Rosetti 1872 (42 år) "In the bleak midwinter", utg. 1904, sv. övers. Anna Greta Wide 1962 (42 år)
Musik: Gustav Holst 1906 (32 år), "Cranham"

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En av alla engelska julcarols som 1986 togs med i psalmboken är denna av Christina Rosetti, i en mycket fin översättning av Anna Greta Wide. Men min upplevelse är att den inte slagit igenom i Sverige på samma sätt som de flesta av de övriga, jag tror inte ens att jag sett nummer 428 på en svensk psalmnummertavla än, och i så fall tillhör den vad jag kallar "psalmbotten". (Konkurrensen är förvisso mördande under julen, men ändå...)

Däremot vet jag att jag hört den sjungas som körsång, och eftersom den är så populär i England och USA skulle jag tro att många svenskar känner igen den. (Jfr Sarah Dawn Finers soloframförande ovan, när hon var "årets julvärd"). Därför kanske psalmen vore värd att pröva även som församlingssång - det är ju därför den finns med i psalmboken! - någon jul? Den är ju så pass lång att man hinner lära sej melodin fram till sista versen åtminstone!

Sången skrevs 1872 som en vanlig juldikt för tidskriften Scribner´s Monthly. Efter Rosettis död publicerades dikten 1904 i en samling av hennes dikter, kallad Poetic Works. Men det var 1906 som texten "slog igenom", då den i Gustav Holsts tonsättning publicerades i The English Hymnal. Och sedan är den som sagt en etablerad julsång i den angloamerikanska världen. Harold Darke skapade 1909 en genomkomponerad musikversion (alltså där varje strof har sin egen melodi):



En intressant diskussion på engelska om psalmens teologi anför jag från Wikipedias artikel:

Hymnologist and theologian Ian Bradley has questioned the poem's theology: "Is it right to say that heaven cannot hold God, nor the earth sustain, and what about heaven and earth fleeing away when he comes to reign?"[3] However I Kings 8.27, in Solomon's prayer of dedication of the Temple, says: "But will God really dwell on earth? The heavens, even the highest heaven, cannot contain you." Regarding "heaven and earth fleeing away", many New Testament apocalyptic passages use such language, such as II Peter 3. 10-11: "The heavens will disappear with a roar, the elements will be destroyed by fire... That day will bring about the destruction of the heavens by fire, and the elements will melt in the heat. But in keeping with his promise we are looking forward to a new heaven and a new earth, where righteousness dwells."

Christina Rosetti:

Anna Greta Wide:

Gustav Holst:

509 Av goda makter underbart bevarad

1. Av goda makter underbart bevarad,
det främmande och nya väntar jag.
Guds nåd är ny var afton och var morgon.
Han väntar oss i varje nyväckt dag.

2. Låt varmt och stilla ljus i kvällen brinna.
som du i mörkret tände världens ljus,
så för du här din mänsklighet tillsammans
och är på vägen moln och eld och Gud.

3. När nu till stillhet allt omkring oss sjunker,
du låter nya klanger växa fram.
vi hör den sång som alla världar sjunger,
i hopp och tillit ropar de ditt namn.

Text: Per Olof Nisser 1973 (42 år) efter Dietrich Bonhoeffer 1944 (38 år). Publ. med tillstånd.

För en mer direkt översättning från originalet "Von guten Mächten", se Stora Nätpsalmboken nr 442.

Musik ("Intercessor"): Charles Hubert Hastings Parry 1904 (56 år)
 

Denna psalm är egentligen en jul- och nyårshälsning från Dietrich Bonhoeffer till fästmö, föräldrar och syskon, bifogad i ett brev till fästmön den 19 december 1944:

„Von guten Mächten treu und still umgeben,
behütet und getröstet wunderbar,
so will ich diese Tage mit euch leben
und mit euch gehen in ein neues Jahr.“

Bonhoeffer fortsätter i sitt brev till fästmön: Så har jag fortfarande inte ett ögonblick känt mej ensam eller övergiven. Du och mina föräldrar, ni alla, vänner och elever, ni är alltid helt närvarande. [...] När det i den gamla barnvisan om änglarna heter "två som mig täcker, två som mig väcker", så är detta bevarande morgon och kväll genom goda osynliga makter något som vi vuxna idag inte behöver mindre än barnen. (Cit. och övers. efter Tyska Wikipedias Bonhoeffer-sida)

Bonhoeffers text blev känd och älskad efter 1945 och tonsatt upp till 50 gånger, bl.a. av Joseph Gelineau 1971, Siegfried Fietz 1971 och Kurt Grahl 1976. Ibland har sista strofen använts som refräng, ibland, som här, använts som inledningsstrof.

I vår psalmbok, till Nissers rätt fria texttolkning, används en ganska stram, äldre melodi av Hubert Parry, en melodi som haft svårt att riktigt slå igenom och därmed inte heller underlättat själva psalmtextens spridning på vårt språkområde.

D Bonhoeffer:

Charles Hubert Hastings Parry:

528 Hör oss, Gud, du själv har bett oss

1. Hör oss, Gud, du själv har bett oss:
vi skall bedja med varann,
för varandra och för alla...

Text: Michael Edward Hewlett 1968 (52 år), Anders Frostenson 1968 (62 år)
Musik: William Penfro Rowlands o 1904 (44 år), "Blaenwern"

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En psalm som både är en bön och undervisar om bönen - sista versen blir formellt lite av en predikan för Gud, men riktar sej givetvis i första hand till den psalmsjungande församlingen. Men de två första verserna är verkligen förböner för "de som dig idag behöver, fast de själva det ej vet" och "de som hävdar sig och hotar, de som blott förtvivlan har". Och, inte minst, "de som idag oss tjänar genom sina händers verk."

Koralen av Rowlands är en riktig klassiker, komponerad under väckelsen i Wales 1904-05, och känd bl.a. från prins Williams bröllop och framför allt (liksom då) sjungen till Charles Wesley-hymnen "Love Divine, all loves excelling". 

W P Rowlands: