Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Visar inlägg med etikett Lovsång och tillbedjan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lovsång och tillbedjan. Visa alla inlägg
1. Herre Gud, ditt dyre navn og ære over verden høyt i akt skal være, og alle sjele, de trette træle, alt som har mæle, de skal fortelle din ære.
2. Gud er Gud, om alle land lå øde. Gud er Gud, om alle mann var døde. Om slekter svimler - blant stjernestimler i høye himler utallig vrimler Guds grøde.
3. Høye hall og dype dal skal vike, jord og himmel falle skal tillike, hvert fjell, hver tinde skal brått forsvinne, men opp skall rinne, som solen skinne Guds rike! Text: Petter Dass 1698 (51 år), Gustav Jensen 1909 (64 år) Musik: Norsk folkmelodi från Romedal Petter Dass:
Denna ståtliga hymn, som i många kyrkor är stående lovpsalm på Alla helgons dag, utgavs första gången posthumt 1827. Anslaget, Holy, holy, holy Lord God Almighty, är ordagrant hämtat från Uppenbarelseboken 4:8, men anknyter även till Jesaja 6:3, liksom det fornkyrkliga Sanctus.
Första översättningen till svenska är, såvitt känt, Anna Ölanders i Förbundstidningen jan. 1896. Men i Svenska psalmboken 1937 och 1986 infördes Johan Alfred Eklunds översättning från hans Förslag till psalmbok 1934.
Melodin är klart yngre än psalmen men komponerades just till denna av J. B. Dykes för Hymns ancient and modern1861. Hör här den nederländske organisten Martin Mans´ härliga improvisation över denna koral:
Joachim Neander föddes i Bremen år 1650. Under 1670-talet var han efter avslutade präststudier inom den reformerta kyrkan rektor för latinskolan i Düsseldorf. År 1679 ombads han komma tillbaka till Bremen som predikobiträde i S:t Martinskyrkan, i väntan på att få ta över ordinarie tjänst, men han avled redan den 31 maj 1680.
Neander blev alltså inte mer än 30 år, men hann icke desto mindre dikta många psalmer och har blivit kallad "de reformertas Paul Gerhardt". Och hans allra mest kända psalm är just psalmen ovan, som i original börjar Lobet den Herren, den mächtigen König der Ehren. Kanske skrev han den i den sedermera så berömda Neanderdalen eller Neanderthal, där han ofta vistades, och som i mitten av 1800-talet fick sitt namn just efter honom, jfr även artikeln påtyskspråkiga Wikipedia. Den kan i varje fall mycket väl vara skriven tidigare än Neanders dödsår 1680, då den första gången kom i tryck.
Melodin är tidigast dokumenterad i Andrer Theil Des Erneuten Gesang-Buch, Stralsund 1665, till texten Hast du denn, Liebster, dein Angesict gänzlich verborgen? Men Neander anpassade melodin något, när han utgav den tillsammans med sin psalmtext. (Till andra psalmer har han komponerat koraler från grunden).
I Förslag till Svensk Psalmbok 1868 (tr. 1869) för Finland publicerades Zacharias Topelius svenska översättning för första gången. Den har sedan vid några tillfällen (senast 1986) lätt bearbetats.
Joachim Neander:
En av Neanders kompositioner (dock ej till denna psalm):
Psalmen Hela världen fröjdes Herran heter i tyskt original Alle Welt, was kreucht und webet. och publicerades på svenska första gången 1691 i professor Jakob Arrhenius Psalme-Profwer, samt togs slutligen in i psalmboken efter att ha bearbetats av dåvarande domprosten i Uppsala Jesper Svedberg. Den har sedan funnits med i alla svenska psalmböcker, och även i de flesta frikyrkliga sångböcker. Oscar Lövgren kallar den så sent som 1964 "vår kanske mest sjungna lovpsalm".
Melodin är påträffad i Västerås´ universitetsbibliotek i en handskrift från 1676, och förmodades länge på oklara grunder vara tysk. Även den trycktes första gången 1691 i Psalme-Profwer, dock inte till denna lovpsalm utan till texten Ach! när skall det mig dock hända. Se vidare Lövgren Oscar: Psalm- och sånglexikon, sp. 201 (Gummessons 1964). Mia Makaroff har gjort en vågad men frisk körtonsättning av psalmens finska text: "Kaikki maat, te riemuittkaatte": J Franck (fönstermålning i Paul-Gerhardt-Kirche):
*1. Gud, vår Gud, vi lovar dig, vi bekänner dig, o Herre. Dig, som är till evig tid, tillber ändlighetens släkten. Hela jorden, hav och land, ärar, Fader vår, ditt namn.
Psalmen ("Grosser Gott, wir loben dich") har kallats "Det tyska Te Deum" och utgavs första gången i "Die Christlich-Katolische Lehre in Liedern, d.i. Katechetische Gesänge zum Gebrauch der katholischen Schulen." Melodin av okänd samtida kompositör blev bl.a. publicerad i Katholisches Gesangbuch, Wien 1774.
Psalmen i Franz´ tappning översattes första gången till svenska på 1920-talet av baptisten Nils Johan Nordström, dock inte i sin helhet. Andra gången, 60 år senare, översattes den i en mer fullständig version av prästen Olov Hartman (1906-1982).
Hartman har egentligen mer utgått ifrån Te Deums originalversion än från Ignaz Franz´ bearbetning, så hans text är snarare en översättning från latinet än från tyskan. Men själva den rimmade strofformen och melodin är samma som Franz´.
Egentligen är tanken på att ge ut "den kristligt-katolska läran i visor" eller "kateketiska sånger" ganska luthersk - Martin Luther gjorde en psalm om buden, en om trosbekännelsen, en om Herrens bön, en om dopet och en om nattvarden. Och dessutom en psalm för varje större högtid i kyrkoåret. Så det är intressant att den romerske katoliken Ignaz Franz var inne på samma idé - och att vi tack vare honom fått en mer lättsjungen variant av Te Deum än både den gamla fornkyrkliga och Martin Luthers.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Detta är en psalm som slog igenom via "barnpsalmboken" Kyrkovisor 1960. Men precis som när Betty Ehrenborg-Posse skrev "Så älskade Gud" eller Lina Sandell skrev "Jesus för världen" för olika söndagsskolsångböcker, har det visat sej att psalmer skrivna för barn ofta uppskattas minst lika mycket av vuxna.
Psalmen har - liksom sin förlaga i Psaltaren (psalm 148) - en tydlig lovsångskaraktär, förstärkt av Wenström-Lekares enkla, glada melodi. Ändå är den egentligen mer en uppmaning att lova Herren än en direkt lovsång, och som sådan har den ofta sjungits vid gudstjänsters inledning, för att liksom anslå tonen inför fortsättningen. Konkretionen är härlig och ordmusiken tydlig: "Lova Herren, berg och höjder, bäck och källa, fors och flod."
Kanske gjorde det mer uttalade barnperspektivet i Kyrkovisor (urspr "Kyrkovisor för barn") att sista strofen lät annorlunda där (jfr Norsk Salmeboks version nedan): "Lova Herren i hans kyrka, / sången stiger ljus och klar. / Barn i alla länder tackar / Gud för allt han skapat har." Nu låter den så här istället: "Lova Herren i hans kyrka, / han som mitt ibland oss bor. / Allt han ger oss. Han skall skapa / nya himlar, en ny jord."
Koral (med något kortare förspel, endast ca 2 minuter ;o):
*1. Nu tacka Gud, allt folk, med hjärtans fröjd och gamman för stora ting, som han gör med oss allesamman... Text: Martin Rinckart 1630 (44 år), 1636, "Nun danket alle Gott", övers. Jesper Svedberg 1694 (41 år), bearb. Karl-Gustaf Hildebrand 1983 (72 år) Musik: Leipzig (M. Rinckart?) 1630, 1631, Johann Crüger 1647, jfr 1697 års koralbok nr 305! Hör Johann Sebastian Bachs lek med koralen. [Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än] Denna tacksägelsepsalm (Nun danket alle Gott) publicerades först 1636 i Rinckarts Jesu Herzbüchlein, men skrevs troligen till 100-årsminnet av den Augsburgska bekännelsen, som i Kursachsen firades 25-27 juni 1630.
Första strofen bygger i sitt ursprungsskick på Syraks bok 50:22, som Rinckart ofta lär ha läst vid måltiderna: "Och nu, prisen honom som är Gud över allting, honom som allestädes gör stora ting, som från moderlivet leder vår levnad uppåt, och som handlar med oss efter sin barmhärtighet." (Syraks och Rinckarts ord om "moderlivet" försvann dock i den senaste svenska bearbetningen). Hans psalm kallas också i de första utgåvorna Bordsvisa efter måltiden, men den har sedan använts betydligt bredare än så och funnits med i de flesta svenska psalm- och sångböcker ända fram till våra dagar.
I Jesper Svedbergs och karolinska psalmbokens version lät psalmen så här: Nu tacker Gud, allt folk! med hjertans fröjd och gamman, för stora ting dem han gör med oss allesamman: den af wårt moderslif, allt intill denna stund, oss mycket godt har gjort, och än gör margelund´.
Den nåderike Gud, han oss ock här förläne, att wi med hjertans fröjd i frid städs´ honom tjene: och Herren, stor af nåd, han ware alltid blid; oss ware Herren när nu och i ewig tid.
Pris ware dig, o Gud, o Fader, Son och Ande! Högtlofwad, store Gud, af oss i allo lande, som utaf ewighet en enig Gud förwisst har warit, är och blir. Fräls oss, o Jesu Christ!
Denna reformatoriska lovpsalm, som alltigenom bygger på Psaltaren103, utgavs första gången år 1540 genom ett separattryck i Nürnberg. I Then Swenska Psalmboken 1567 fanns en svensk översättning, som troligen utförts av psalmbokens utgivare ärkebiskop Lars (Laurentius Petri). I den formen togs den också in i 1695 års psalmbok som nummer 85 (se nedan), men bearbetades för 1819 års psalmbok, i vilken form den fördes vidare till 1937 års psalmbok. För 1986 års psalmbok gjordes en ny bearbetning, men psalmen har alltså en så stark ställning att den funnits med i alla psalmböcker sedan 1500-talet.
Detta beror naturligtvis i grunden på att förlagan i Psaltaren är så älskad - den är en riktig tröstepsalm, ett gammaltestamentligt evangelium. Men det beror säkert också på den medryckande valsmelodin (som dock ofta spelats för långsamt för att komma till sin rätt; tänk helst 6/8). Denna melodi trycktes samma år som originalpsalmen i Hans Kugelmanns körverk Concentus novi trium vocum accomodati.
Så här såg den svenska texten ut före 1819:
Min själ skall lofwa Herran; mitt hjerta skall ock prisa hans namn; han gör stor mon och ära sin christenhet i alla land. Synderna han förlåter och helar wår swaghet all: med nåde han oss omfattar och hjelper af dödsens qwal. Rikeliga han oss mättar, förnyar ock andans kraft, beskärmer med lag och rätter de oskyldiga ifrån straff.
Han låter oss förkunna sin´ herrliga werk och wilje god, och allt godt han oss unnar af blotta nåd och kärlighets mod. Hans wrede hafwer snart en ända och straffar oss icke efter wåra skuld: sin mildhet han till oss wänder, dem blödigom är han huld. Hans nåd är högt befästad öfwer dem, honom frukta rätt: som öster är långt ifrån wäster, så gör han oss wåra synder qwitt.
Som sig en fader förbarmar och barnens brott förgäter snart, så gör Gud med oss arma, som lita till hans faderliga art. Han känner wårt swaga wäsend´, att wi äre mull och stoft; wår lifstid liknas wid gräset, som blomstrar med herrliga lukt. När wädret blås derunder, förfalnar allt dess prål; menniskan snart förswinner; här hjelper hwarken makt eller wåld.
Men Herrans nåd allena blifwer stadig och fast i ewighet, när man af trone rena åstundar hans rättfärdighet, så ock hans bud behåller: han hafwer i himmelen satt sin stol. I englar och starke hjeltar, som fören hans kraftiga ord, hans lof skolen j utsprida bland alla hans kreatur. Min själ i alla tida skall lofwa Herran, wår Gud.
*1. Lova vill jag Herran, Herran, ty han lyssnar till min röst. Han är, då all hjälp syns fjärran, dock min starkhet, sköld och tröst... Text: Gustaf Ållon 1694 (48 år) efter David Isaisson (Psalt. 28:6-9), Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr versionen i Fria psalmboken. Musik: Nürnberg 1731 [Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än] Psalmen hade från början - i 1697 års psalmbok - hela åtta strofer och var en rimmad parafras på psalm 28 i Psaltaren (som anges vara av David).
Följaktligen inleddes även denna psalm med den förföljdes och utsattes perspektiv, med rop på rättsliga påföljder för dem som trots vänlig uppsyn skadar sin nästa. Ållon började sin psalm så här: När jag nu min bön utgjuter, / tig mig icke, Gud, min tröst!
Men den senare delen av psalmen - både Davids och Ållons - har en helt annan karaktär: psalmen övergår i lovsång och tack för bönhörelse: "Jag fick hjälp, därför fröjdar sig mitt hjärta." Eller: "Lova vill jag Herran, Herran, / ty han haver hört min röst.!
Fr.o.m. 1819 års psalmbok behölls bara dessa avslutande strofer, de med lovpsalmskaraktär, och Britt G Hallqvist har bearbetat dem något för 1986 års psalmbok.
Sångens författare, skotten William Paton Mackay, utbildade sej till läkare i Edinburgh. Men efter att ha kommit till tro (jfr Mackays vittnesbörd) blev han pastor i den presbyterianska kyrkan och gav i 30-årsåldern ut sin mest omtyckta och omtryckta bok: Grace and Truth Under Twelve Aspects, som även översattes till svenska ("Nåd och Sanning") med förord av D. L. Moody.
Redan tidigare, som helt nyomvänd, hade Mackay dock skrivit ovanstående mycket populära sång, som i den anglosaxiska världen är känd under rubriken Revive us again, eftersom varje strof i originalet avslutas just så (den femte och sista strofen börjar även så). I den nuvarande svenska versionen har dock denna bön om väckelse och förnyelse kommit bort, liksom de två sista stroferna.
Men fjärde häftet av Sånger till Lammets lof (Sånger sjungna af Ira D. Sankey), utgivet på C.A.V. Lundholms förlag i Stockholm, innehöll som nr 129 en mycket fri om- och tilldiktning av Mackays sång (Lova Herren, min själ, ty nu allt han gjort väl, 10 strofer, bearb Min själ var nu glad), där dock refrängen är fullständigt trogen originalet: "Halleluja, din är äran, halleluja, amen! Halleluja, din är äran, väck upp oss igen!"
Denna psalm är kanske Sveriges mest kända internationellt. Men den har en brokig historia och det är först via U.S.A. och Billy Grahams kampanjer som den blivit älskad och sjungen också här hemma i Sverige. Den skrevs i Mönsterås och trycktes i Mönsterås-Tidningen den 13 mars 1886. Oscar Lövgren skriver i anslutning till Bobergs egen redogörelse om sångens tillkomst: "Författaren jämte en del andra mönsteråsare var på hemväg från Kronobäck, där de deltagit i ett symöte. Naturen stod denna strålande afton i sin rikaste fägring. Ett åskmoln steg plötsligt upp vid horisonten. Snart skar skarpa blixtar genom luften. Svepande vindar drog fram över ängar och böljande sädesfält. Åskan slog hårda slag. Regnet föll i kalla, friska skurar. Om en stund var åskvädret över. Regnbågen glänste i skyn. När Boberg kom hem och öppnade fönstret, såg han Mönsteråsviken som en blank spegel framför sig. Han gnolade på Nicanders Välkommen, välkommen du klara, du stilla och ljuvliga kväll. Från andra sidan viken hördes trastens sång i Kråkerumsskogen. Det hade varit begravning på eftermiddagen, och inom kort hördes kyrkklockornas molltoner i den stilla kvällen. Hela denna serie av stämningar och bilder tog form i diktarens sinne under kvällens lopp.
Under Billy Grahams korståg i New York 1957 blev denna sång mycket populär. Den hade 1907 översatts till tyska av den i Estland boende Manfred von Glehn. Sången hade då anslaget Wie gross bist Du. I.S.Prochanoff publicerade 1927 i Moskva en rysk version av den tyska texten. Den engelske missionären Stuart K. Hine fann i Ukraina ett exemplar av denna ryska översättning och sjöng den vid evangelisationsmötena i duett med sin hustru. Så översatte han de tre första verserna av sången till engelska: How great Thou art, och sjöng sången vid evangeliska möten i England under första [sic! måste vara andra] världskriget. Dessa tre verser publicerades i Grace and Peace, en ryskspråkig evangelisk tidning, som Hine redigerade och som gick ut till ryska flyktingar i Nord- och Sydamerika. En fjärde vers tillfogades 1948. Under korståget i New York sjöngs den mer än hundra gånger av sångaren Beverly Shea. Därefter fick den en ny glansperiod också i Sverige. Hela tiden har den i musikupplagan till Svenska Missionsförbundets Sångbok 1894 publicerade melodin använts. I delvis annan form stod denna melodi tryckt i Sanningsvittnet 16.2.1891. Troligen är det en folklig melodi. Ursprunget till den är okänt."
(Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 80, Gummessons 1964).
vad du har gjort för mig, vad nåd du städs mig skänker, jag får ju allt av dig, då blir jag hjärtligt glader, då lockas lovet fram: jag tackar dig, min Fader, jag tackar dig, Guds Lamm.
2. Du döden för mig smakat, du mina synder bar, och över mig du vakat i alla mina dar. Vad hade av mig blivit om du ej handlat så? Om du ej nåd mig givit jag måst i döden gå.
3. Nu är jag redan salig och går till himmelen. Jag njuter fröjd otalig i Gud, min bäste vän. Han själv skall mig bevara, hans nåd är alltid ny, och hotar någon fara till honom får jag fly.
4. O, skulle jag då sörja som har en sådan Gud? Nej, hellre må jag börja att höja lovets ljud. Ja, Herren vill jag prisa: hans nåd och trofasthet skall bli min nya visa uti all evighet.
Sången skrevs ca ett år efter att folkskolläraren Frykman hade återvänt till hembygden Sunne efter att i yngre år verkat som lärare i Grums och Norrköping. Just 1876-1877 gick en kraftig väckelse fram över Sunne-bygden, och Frykman höll skola om dagarna och predikade kvällar och helger.
Samtidigt blev han sångförfattare, och alldeles särskilt blev han, som det har sagts, "den kristna glädjens sångare"; han ville ge uttryck för den frälsningsglädje som både han själv och så många nyomvända värmlänningar kände vid denna tid.
Inte minst gäller detta ovanstående lovpsalm, som alltså är en av Frykmans tidigaste sånger och trycktes i Wermlands Allehanda den 24 maj 1876. I fortsättningen komponerade han även ofta melodier till sångerna, men melodin till denna är skapad av signaturen "B" som ingen ännu har lyckats identifiera. Så här kan psalmen låta med moderna instrument på Hönökonferensen, men de olika textdelarna är hopfogade med musiken på ett lite märkligt sätt jämfört med psalmboken (jag vet inte hur de får till det egentligen):
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna psalm har inte varit helt lätt att identifiera. Enligt översättaren Erik Nyströms egna anteckningar började den i original "Break forth", men översättningen har inte många likheter med den Crosby-sång med detta namn som finns på Nethymnal. Den sången har t.ex. refräng och versmåttet i den är inte detsamma.
Antingen är det här fråga om en mycket fri översättning till svenska, så fri att Nyström borde tillskrivas denna sång likaväl som Gå Sion. Eller också utgick Nyström från en annan, i den anglosaxiska världen nu mer bortglömd sång av Fanny Crosby med samma begynnelseord som den här. Och med tanke på hennes ofantliga produktion vore ju inte det helt otroligt.
I vilket fall som helst är sången en strålande lovsång, även om den inte vänder sej till Gud förrän i sista versen. Alldeles särskilt passar den som inledning till söndagsgudstjänsten, inte minst när Herrens måltid firas. Åt syndare till salighet / han gav sin Son, sitt ord, / och än i sin barmhärtighet / han dukar nådens bord. Jag och min fru Anna-Karin valde den också som ingångspsalm vid vårt bröllop i Backens kyrka i Umeå på nyårsaftonen år 1 (2001). Verkligen en glädjens dag!
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av den svenska texten inte läggas ut här än, men du kan ta del av den engelska texten här].
Psalmen publicerades första gången 1867 i Altar Songs, Verses on the Holy Eucharist, och även om den i Sverige vanligtvis sjungs och placeras som en allmän lovsång, är anknytningen till nattvarden (den helige eukaristin) tydlig, särskilt i sista strofen men också i den andra: "Halleluja, du som bjuder syndare till bords med dig!" Särskilt bra passar psalmen på Kristi Himmelsfärds dag (då dock mässan sällan firas p.g.a. gökotta) eller på Söndagen före Pingst.
Flera andra melodier har komponerats och använts för denna psalm, bland annat en av Samuel Sebastian Wesley, men Prichards ungdomsverk är den allra mest spridda och förknippas numera starkt med just denna text, om än den ursprungligen skrevs till en helt annan.
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]
Texten publicerades första gången i Isaac Watts´ Hymns 1709. Andra strofen, som bygger på Uppenbarelseboken 5:9-14, har ofta (som här) gjorts om till refräng, ovanstående version känd från The Revival Tune Book, London 1850. Till Watts´ originalversion har annars ofta Johann Crügers melodi till Med tacksam röst och tacksam själ blivit använd. Den första svenska översättningen utfördes av baptisten och bokförläggaren Gustaf Palmqvist för andra samlingen av hans Pilgrims-Sånger.
Det är inte ovanligt att psalmförfattare inspirerats av den himmelska sång som återges på flera ställen i Uppenbarelseboken. Tillsammans med Gamla Testamentets ojämförligt omfattande sångsamling, Psaltaren, är denna Nya Testamentets och Bibelns sista bok den främsta inspirationskällan till den kristna kyrkans lovsånger. Att sjunga med himmelens änglar och helgon har uppfattats som en förövning eller "förfest" inför den saliga evigheten hemma hos Gud.
Före 1850 ca hade inga psalmer av Watts, och ö.h.t. nästan inga psalmer från den anglosaxiska världen, tagits in i svenska sång- och psalmböcker, där tyska lutherska sånger och psalmer dominerade stort bland översättningarna. Men ungefär samtidigt som den svenska utvandringen till Amerika tog fart, fick vi hit till Sverige en starkt ökad "invandring" av engelska och amerikanska sånger, bl.a. genom baptister som Palmqvist men också lutheraner som Lina Sandell. Man upptäckte den kristna sångskattens ekumeniska karaktär och vågade alltmer sjunga Guds lov med ord från både baptister, metodister och rent av romerska katoliker.
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]
Den franska ursprungstexten har blivit kallad "Den franska protestantismens Marseljäs" och översattes av N J Nordström ("Dig tillhör äran") under ett internationellt kristet studentmöte i Nyborgs strand i Danmark, då sången ingick i mötessångboken Cantate Domino. I Nordströms version infördes psalmen sedan i baptistsamfundets sångböcker Psalmisten (1928) och Psalm och Sång (1966), och något bearbetad även i Psalmer och Sånger (1987). I denna sista sångbok finns Budrys psalm f.ö. i hela tre versioner: förutom Setterlinds och Nordströms versioner även en av Anders Frostenson/Lars Åke Lundberg ("Gud tillhör äran").
Setterlinds version av psalmen - enligt honom själv snarare en originalpsalm inspirerad av Budry än en översättning - skrevs på uppdrag av ärkebiskop Olof Sundby inför den romersk-katolske pariskardinalen Francois Martys besök i Uppsala, då psalmen sjöngs för första gången - den 23 september 1979, enligt John Ronnås i Våra gemensamma psalmer (Verbum 1990). Ronnås skriver vidare: "Vid ett samkväm samma dag blev Setterlind ombedd att ge en översättning av sin psalm till franska och fick då av de franska katolska gästerna betyget att den hade en bättre teologi än det franska originalet."
Setterlinds psalm har tydlig påskkaraktär och är inspirerad av orden i 1 Petrusbrevet 1:3f: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Melodin av Händel introducerades som församlingssång i Sverige i Sionstoner 1889, då till texten "Dotter Sion, fröjda dig." Sedan dess har melodin i Sverige (och Finland) framför allt associerats till advent, men nu är den alltså även hos oss knuten till påsken.
1. Upp, psaltare och harpa! Upp, kraftens ord, du Andens svärd, tveeggade och skarpa, ur dvalan väck en syndig värld! Och, nådens milda lära, de väckta hjärtan bjud att känna, älska, ära barmhärtighetens Gud, som huld i Sions gårdar med Anden och sitt ord alltsom en herde vårdar sin dyra, återlösta hjord.
2. Dig skall ditt Sion sjunga och bära fram för dig, o Gud, med hjärta och med tunga sin lovpsalm och sitt böneljud. Ditt ord i våra bygder må rikeligen bo och bära frukt i dygder, gudaktighet och ro. Som havets sand otaligt ditt folk föröke sig och heligt och lycksaligt i evighet lovsjunge dig!
Första gången publicerad i Wallins Förslag till Svensk psalmbok 1816. S.k. "ingångspsalm" i både 1819 års och 1937 års psalmbok. Och den inleder ju, om än i stympat skick, även den för Svenska kyrkan specifika andra delen av 1986 års psalmbok.
Den ståtliga sjustrofiga psalmen är dock värd att bli sjungen i sin helhet - vilket den dock förmodligen ytterst sällan har blivit. När 1937 års psalmbok togs i bruk, skedde det visserligen i en del församlingar - men i allmänhet har psalmen, trots det uppfordrande anslaget, blivit vilande. Ett undantag är sista strofen "Dig skall ditt Sion sjunga" som funnits med som separat sång i exempelvis EFS:s sångbok Sionstoner.
Anslaget är hämtat från Psaltaren 57:8b, där psalmisten sjunger: "Upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden." Och hela psalmen är fullkomligt späckad av bibelreferenser - det skulle bli för utrymmeskrävande att gå igenom dem alla: t.ex. Andens svärd, Sions gårdar, vinträdets torra kvistar, Gomorras, två och tre, sin sköld, Sulamit, Kristi brud, Kedars hyddor, Davids harpa, Moses skådar, andra sidan av Jordan, dina visors buller, havets sand m.fl. Men ett bibelstudium utifrån psalmen är givande!
1. Höga majestät, vi alla för dina fötter nederfalla. Ditt lov från våra hjärtan går. Evig är din makt och ära, dig jord och himmel vittne bära, av allt ditt verk du offer får. Dig lova kerubim, dig prisa serafim. Hosianna! Helig är Gud, all världens Gud, all krafts och nåds och visdoms Gud.
2. Solen dig sitt offer viger, där klar hon fram på fästet stiger...
Text: Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), 1835 (52 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år). Av upphovsrättsskäl kan resten av texten inte återges här. För en kortare, upphovsrättsfri variant av psalmen, se Stora Nätpsalmboken nr 21.För att läsa hela psalmen i 1819 års psalmboks version, se Wikisource.
Musik: Philipp Nicolai 1599 (43 år) Om denna psalm skriver hymnologen Oscar Lövgren: "En av våra mest högstämda lovpsalmer, den oförgängligaste pärlan i H:s lyrik". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 280). Den första delen av omdömet är svår att bestrida, men den andra delen torde vara högst tvivelaktig; åtminstone trettondedagspsalmen Nu segrar alla trognas hopp (f.ö. den enda av Hedborns psalmer som kom med i den ekumeniska psalmboksdelen 1986) torde vara betydligt mer sjungen och därmed undkomma "psalmförgängelsen" längre. Men visst är "Höga Majestät, vi alla" högstämd och fin, om än som psalm kanske inte fullt så "gudomlig" som författaren själv ville göra gällande (se nedan). Den har också ofta återgivits och sjungits i starkt förkortad form, inte minst i frikyrkliga sångsamlingar. Särskilt den sista versen som återger delar av den aronitiska välsignelsen har sjungits som självständig "ståpsalm".
Den näst sista versen innehåller f ö den enda referens i psalmboken som jag kan komma på till Visheten (Den heliga Sofia) i Ordspråksboken 1-9, helt riktigt av Hedborn omtalad som "hon". Lövgren (a.a.) har påvisat att psalmen har en tydlig släktskap med, ja kanske direkt inspirerats av, en psalm av Gerhard Tersteegen, O Majestät, wir fallen nieder, skriven till samma versmått och med samma antal strofer som den svenska motsvarigheten. Och liksom i denna finner man där spår av såväl Jesaja 6, Hesekiel 9-10 som Uppenbarelseboken 15 (där det i en äldre översättning också talas om kerubim och serafim). Om denna psalms författare och tillkomst berättar skaldkollegan och generationskamraten Per Daniel Amadeus Atterbom följande i sina minnen (citerad efter Vårt kristna arv, Svensk Bokfilm AB 1952, s. 243): "Enligt vad Hedborn själv berättat mig, hände det en majdag 1800, då han gick över Linköpings domkyrkogård, att han varseblev en liten ljuslockig gosse, som avsides satt ensam på en gravhäll, fördjupad i betraktandet av en dödskalle och sysselsatt att omkring den linda en vårblomsterkrans. Denne gosse, då tioårig, var jag. Det enda jag minns av detta möte är Hedborns dåvarande utseende: till klädseln ännu den fattige soldatsonen i tröja och kortbyxor av grått vallmar, grova ullstrumpor och klumpiga kängor, men med ett själfullt anlete och eldiga blå ögon, som spelade av kvickhet under hans nyfiket spanande frågor. _ _ _ Just vid denna tidpunkt (1813) hade hans rykte såsom skald börjat i huvudstaden sprida sig. Stycken i den gamla folkvisans anda hade redan hos den av mig utgivna Poetiska kalenderns läsare gjort hans namn kärt; och ett häfte av psalmer, på vilket han snart lät följa ett nytt, beredde ock glädje hos fromma hjärtan inom de vittrare kretsar, som ännu betraktade varje så kallad "fosforist" med ganska oblida ögon. De flesta av de psalmer, vilka först tillvunno honom denna välförtjänta frejd, voro skrivna under hösten 1811. De voro diktade av en man, vilken en djup erfarenhet av många själsbekymmer, men även av den tröst, som gives blott i nådens rike, gjorde desto mera skicklig att såsom en sannfärdigt "andelig" sångare tolka både de förras bitterhet och den senares sötma. Under denna tid, då på hans bord ständigt Bibeln, Gamla svenska psalmboken, Kolmodins Duvoröst, Novalis och Thomas a Kempis lågo uppslagna, hördes han i sin enslighet ej sällan sammansätta dessa psalmer med hög röst, strof efter strof - ofta mellan avbrott av suckningar och bönerop - mången gång vid tunga steg, med vilka han, i midnattens eller dagbräckningens timmar, vandrade fram och tillbaka över sitt kammargolv. Vanligen hände sedan, att han på morgonen, så snart han visste oss vara uppstigna, inträdde till oss med glädjestrålande anlet och uppläste sina vakors verk. Vad sålunda hade framkvällt ur djupet av ett blödande och glödande, men i nöd och lust Gudi helgat hjärta, kunde ej förfela att starkt anslå befryndade själar. Även inom psalmbokskommittén, vars starkaste sida just icke poesin var, funnos de, som villigt lystrade till dessa toner från de dagar, då psalmsången ännu var i ordets vackraste bemärkelse "folksång", eller (vilket vill säga detsamma) den äkta folksångens renaste och högsta skepnad. Klarast och fullast mötte honom från Wallins harpa en broderlig genklang, som från de torftiga föreljud, i vilka han hade dessförinnan blivit anstämd, nu med ens väcktes till rik fruktbarhet och till en skönhet, ofta måhända konstfullkomligare än de Hedbornska sångernas, men i betydligt måtto främjad genom dessas mäktigt gripande föredöme. Också tövade ej länge, innan Wallin omfattade Hedborn med en jämväl personlig välvilja, som sammanförde dem till umgänge och ömsesidiga meddelningar. Den grundegenskap av naturbarn, av bonde, som hos Hedborn aldrig kunde förvandlas eller förklädas, utövade visserligen på den i sällskapslivets former invigdare huvudstadsprelaten en lika ofta frånstötande som tilldragande verkan. Hedborn prisade och klandrade, vad honom till bedömande förelades, lika oförtäckt; därjämte förklarade han utan omsvep sina egna saker för oöverträffliga - så ofta han fann dem så. Wallin plägade berätta, att när Hedborn första gången visade honom i handskrift den härliga lovsång, som i vår nuvarande psalmbok [1819 års, skr. anm.] är införd under nr 3, och Wallin efter genomläsningen hade yttrat: 'denna psalm är ganska vacker', frågade Hedborn: 'Vacker?' - 'Ja', svarade Wallin, 'den är verkligen utmärkt skön.' - 'Skön?' ropade Hedborn, 'skön? Den är gudomlig!' I det hela kommo de dock rätt väl överens, om än lynnenas olikhet utestängde möjligheten av ett obegränsat eller fullständigt vänskapsförhållande. Svenska akademiens bifallstecken, då hon 1814 tilldelade Hedborn det Lundbladska (numera kungliga) priset med uttryckligt avseende på värdet av hans psalmer, var tvivelsutan i grunden ett offentligt tecken av Wallins bifall. Säkerligen medverkade ock denna uppmuntran, att han på det följande året, eller 1815, blev av konungen utnämnd till en av dess tjänstgörande hovpredikanter. Det ena med det andra föranledde icke liten bestörtning hos de förmän och ämbetsbröder i hans stift, vilka ej långt förut hade ansett honom för en landstrykande äventyrare, som till sist skulle hamna i Danviken."
