1. Detta är den stora dagen,
som oss Herren Jesus gav,
ljusets dag och glädjedagen,
som ej någon ände har...
Text: Johann Franck 1653 (35 år) "Dieses ist der Tag der Wonne", Gustaf Ållon 1694 (48 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Nürnberg 1731 - i 1697 års koralbok angavs denna mollmelodi till psalmen (även till Lova vill jag).
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]
Denna påskpsalm hör till de som funnits i alla fyra officiella psalmböcker (1695, 1819, 1937 och 1986). Men längden har varierat: först nio strofer, sedan åtta och nu fem. Jag har inte lyckats hitta originaltexten med dess påstådda dramatik och gammaltestamentliga persongalleri (Simson, David och Daniel), men det är säkert riktigt att tidigare översättning inte riktigt gjort den färgstarka psalmen rättvisa. Inte nuvarande heller i så fall (vart tog Simson vägen?), men själva glädjeuttrycken har accentuerats av Frostenson.
Sista versen, "ståversen", är dock oförändrad alltsedan 1695 (så när som på att dativformen "Jesum" bytts ut mot "Jesus):
Denne är den stora dagen,
som oss Christus hafwer gjort;
mörksens förste är nu slagen,
nederlagd är helwet´s port;
dödsens mörker har förswunnit,
lifsens sol har nu upprunnit.
Hwar är nu, o död! ditt wälde?
Helwete, hwar är din kraft?
Ormen, som wår moder fällde,
hafwer Christus nederlagt;
honom med sin död förderfwat,
frid och seger oss förfärfwat.
Säll och salig är den stunden,
när wår Frälserman uppstod.
Satan blef i mörkret bunden,
dämpat wardt hans grymma mod.
Si! nu kunna fåren wara
ibland ulfwar utan fara.
Wi ha warit fjerran gångna
från det lif, som ofwan är.
Oss har döden hållit fångna
med sin grymma makt och här;
men wi äre fri´ den wånden,
medan Jesus är uppstånden.
Wi ha warit dödsens trälar,
wi ha warit mörksens barn,
Satan hade wåra själar
snärda i sin´ nät och garn.
Nu har Jesus oss förlossat,
ormsens hufwud sönderkrossat.
Jude slägt! din otro spegla
uti dessa underting.
Utsätt wakten och besegla
grafwen med Pilati ring.
Christus går dock utan möda
genom stenen från de döda.
Hwässe döden sina tänder,
ryte satan utan tal:
bunden är hans magt och händer,
hämmadt är nu dödsens qwal.
Ho med Christo blir begrafwen,
uppstår under Christi glafven.
Låter oss nu wara glada,
fröjde sig hwar på sin ort;
nu är botad all den skada
som oss syndafallet gjort;
dödsens fruktan är fördrifwen
döden är uppswulgen blifwen.
Upp, min själ, min mun och tunga,
upp mitt hjerta och min röst,
till att prisa och lofsjunga
Jesum, som oss återlöst,
Jesum tacka och berömma,
Jesu godhet aldrig glömma.
Johann Franck (fönstermålning i Paul-Gerhardt-Kirche):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar